Utredningen om näringslivets roll i totalförsvaret – vad föreslås och vad saknas?

Den 2 december presenterades ett betänkande rörande näringslivets roll inom totalförsvaret och totalförsvarets försörjningstrygghet till försvarsminister Peter Hultqvist av regeringens särskilda utredare Elisabeth Nilsson. Thomas Eneström, senior rådgivare inom civilt försvar på Combitech, har läst och delar med sig av sina tankar och reflektioner i detta blogginlägg.

I december 2015 beslutade regeringen att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och övriga berörda civila myndigheter ska återuppta planering för totalförsvaret. För er som inte känner till begreppet totalförsvar består det av militärt och civilt försvar, alltså all verksamhet som behövs för att förbereda Sverige för krig och höjd beredskap. Under högsta beredskap är totalförsvar all samhällsviktig verksamhet som ska bedrivas. Utredningen som nu presenterats fokuserar på näringslivets roll samt försörjningstrygghet i fråga om försvarsmateriel. För dig som vill läsa utredningen i sin helhet hittar du den på Regeringskansliets webbplats.

Vad kommer utredningen fram till?

  • Företag som bedriver totalförsvarsviktig verksamhet ska identifieras. I utredningen dammas det gamla begreppet totalförsvarsmyndigheter av. Totalförsvarsmyndigheterna räknas upp i 80-talsförfattningen som reglerar skyldighet för näringsidkare att delta i beredskapsplanering. Författningen innebär i korthet att dessa myndigheter har rätt att begära upplysningar av till exempel företag om personal, lokaler, maskiner och så vidare som de behöver för sitt planeringsarbete. Utredningen föreslår dels att listan med totalförsvarsmyndigheter utökas och dels att totalförsvarsmyndigheterna får i uppdrag att identifiera företag som bedriver totalförsvarsviktig verksamhet (vilket redan Försvarsberedningen föreslagit). Det är dock oklart vad det skulle innebära för de företag som pekas ut att vara totalförsvarsviktiga, vare sig det gäller eventuella skyldigheter och ersättningsformer. Utredningen konstaterar också att upphandlingslagstiftningen sätter tydliga gränser och lämnar inga skarpa förslag på åtgärder om ökad förmåga i näringslivet.
  • Övriga förslag i utredningen är att vissa statliga företag ska beakta totalförsvaret som ett samhällsuppdrag, att fler myndigheter ska kunna begära upplysningar från näringsidkare samt inrättande av råd på nationell och regional nivå för totalförsvar.

Vad behöver utredas och tas vidare?

  • Min personliga reflektion är att förslagen i utredningen får betraktas som blygsamma. Det förs dock ett antal klarsynta resonemang som tål att byggas vidare på. Bland annat konstateras att privata företag inte kan förväntas, att på eget initiativ, planera för krig eller höjd beredskap i sina riskkalkyler eller i sina kontinuitets- eller krishanteringsplaner.
  • Det jag tycker sticker ut mest är att man ”gör upp” med idén att återinföra K-företagen på det sätt som fanns under Kalla kriget. Systemet med K-företag överlevde sig självt mot slutet av Kalla kriget och den planering som gjordes kunde inte hållas à jour, inget talar för att det skulle gå bättre idag. Men att identifiera totalförsvarsviktiga företag är rimligt och nödvändigt för att åstadkomma robusthet i viktiga samhällsfunktioner även vid krig.
  • I grunden bör sedan någon form av plan finnas för hur samverkan ska ske under höjd beredskap och några grundläggande åtgärder för att förbereda detta (förslagsvis utbildning/övning). Utredningen innehåller en rad exempel på olika råd och samverkansformer som tillsammans visar på villigheten hos företagen att föra dialog med staten och ingå i olika sammanslutningar som leder till en bättre förmåga att fördela resurser.
  • Det finns en stor nervositet runt kostnader, som jag tycker kommer till uttryck i utredningen. Till exempel vad det skulle kosta att teckna avtal med näringslivet om leveranser under höjd beredskap. Såväl myndigheter som företag i Sverige skapar värden för sina avnämare. Myndigheter finansieras oftast via anslag medan företagen behöver tydliggöra och ta betalt för värdena av sina kunder. Att beredskapsplanering kostar är helt enkelt bara ett mått på dess värde. Ju säkrare leverans, desto större värde och högre pris.
  • I samband med att leveranser ska upphandlas av dessa viktiga företag, borde det vara möjligt att ställa krav på såväl beredskapsplanering som leveranssäkerhet, så länge det är motiverat utifrån genomförd beredskapsplanering. Myndigheten konkretiserar vad de vill ha och näringslivet berättar vad det kostar. Först då kan de komma vidare och avgöra om det är värt priset. Utredningen pekar på den juridiska möjligheten att ställa sådana krav (och betala för dem) borde behandlas i en kommande vägledning av upphandlingsmyndigheten. Förr eller senare måste någon prova, min åsikt är att det bör ske snarast.
  • Utredningen pekar i samma riktning som Försvarsberedningen vad gäller myndigheternas och företagens roll och konstaterar samtidigt att de myndigheter, som gjort risk- och sårbarhetsanalyser, omfattas av NIS-direktivet och genomfört säkerhetsskyddsanalyser bör ha en bra bild av vilka de viktigaste företagen är.