Kanske var det ändå i rollen som tränare i den regionala skidklubben som idén växte fram på allvar. Den rollen, och så förstås också det faktum att Christer Norström var vd för det statliga forskningsinstitutet SICS Swedish ICT. SICS bedriver tillämpad forskning kring digitalisering och deras 160 forskare bedriver över 200 olika projekt kring bland annat Internet of Things, Big Data och Automation.
En dag slog det mig, varför nyttjar jag inte den teknologi som jag har tillgång till genom SICS? Vi har utmärkta analysverktyg som borde gå att göra någonting med för att förbättra skidåkningen. Så jag bjöd in en massa duktiga människor på middag i Kista. Det var en blandning av tekniker, skidfolk och forskare på KTH. Sedan ställde jag några olika frågor: vad går att göra med den teknologi vi har och vad skulle vi vilja ha för funktionalitet?
Middagen slutade med att sällskapet bestämde sig för att gå vidare och skapa ett träningsverktyg som funkar ute i fältet, ute i skidåkarens egen träningsmiljö. Det skulle inte bara vara en laboratorieprodukt, konstaterade Christer och hans gäster.
Rent praktiskt gick vi sedan tillväga på så vis att vi monterade en massa sensorer på en skidåkare, för att se hur han rörde på sig. Och det var i det läget jag insåg att det här aldrig skulle fungera.
Christer konstaterade att det helt enkelt var feltänkt. Skulle ”Lovisa, 10 år” sätta på sig hela skogar av sensorer innan hon gav sig ut i träningsspåret? Knappast. Så idén fick ett abrupt slut och lades på is.
Gick ut på midsommardagen
Men så hörde jag någon säga att helkroppsrörelser manifesterar sig i bålen. Den tanken förföljde mig sedan. Så en midsommardag klämde jag fast en mobiltelefon under ett pulsbälte. Sedan fick jag min son att åka ut på en tur med sina skaterullskidor.
Christer använde sensorerna för att mäta sonens rörelsedata. Sedan filtrerade han informationen och upptäckte att det gick att läsa ut massor. När samma tester gjordes på en skidåkare gick det, bara genom att mäta rörelserna i bålen, att se vilken åkstil som används, om åkaren stakar eller skjuter ifrån osv. Och när det gick att förstå vad åkaren gjorde var steget inte långt till att analysera hur åkaren gjorde det.
Det var där det började på riktigt, konstaterar Christer Norström. Först loggade vi bara data och gjorde analyserna efteråt, men många sade till oss att vi borde analysera i realtid istället. Så vi provade. Vi lärde oss att identifiera rörelserna och kunde ge direkt feedback till åkaren i realtid. Det handlar egentligen bara om vanliga maskininlärningsalgoritmer, dvs det som brukar kallas artificiell intelligens.
Hur paketera ett affärsupplägg?
När teknologin var på plats väntade nästa utmaning. Hur kunde detta paketeras till att bli en lönsam affär?
Då insåg vi att vi faktiskt hade mer än vad vi först hade förstått. Vi lagrade en massa data, till synes till ingen nytta. Men om vi kunde dra slutsatser av de stora datamängderna så skulle vi kunna koppla samman dem med enkla tester av hur bra skidåkaren är. Sedan skulle vi kunna koppla samman det med Vasaloppet. Då skulle vi kunna se vad som krävs för att klara av en viss tid i Vasaloppet och ännu bättre, exakt vilken teknik som behöver tränas upp för att nå dit och i vilken takt uppbyggnaden bör göras.
Sagt och gjort. Christer Norström och hans kollegor kombinerade Vasaloppsdata från en stor mängd åkare med prestationer och rörelsedata från den skidåkare som skulle tränas.
Säg att du är en lopp tre-åkare. Vi vet dina styrkor och svagheter och vilket mål du satt för dig själv. Jämfört med åkarna i vår databas kan vi se att du behöver träna upp ett bättre båltryck. Utifrån det får du övningar att göra och dina framsteg mäts löpande för att du ska nå målet. Feedbacken får du omedelbart, som om coachen var med dig ute i spåret och peppade dig och försåg dig med nya, exakt anpassade övningar. På så sätt paketerade vi vårt verktyg till att bli en digital realtidscoach.
Provar sig fram före uppskalning
Coachen behöver förstås inte bara fokusera på skidåkning. Verktyget fungerar på fler sporter, men Christer, och företaget som döptes till Wememove och nu döpts om till Racefox, ligger lågt på den fronten.
Vi vill gå hela vägen med skidåkningen innan vi går vidare. Visst har vi tagit fram prototyper även kopplade till löpning, eftersom det är ett globalt fenomen. Men innan vi ger oss på det måste vi ha en genomarbetad Go To Market-strategi. På det sättet är det faktiskt bra för oss att skidåkningen är en lite företeelse internationellt. Vi får prova oss fram relativt ostört.
En kanske mer oväntad framtid kan också finnas inom hästsporten. Racefox verktyg kan exempelvis användas för att se om hästen drar på alla fyra benen eller om något ben är sämre. Det ser en duktig kusk också, men Racefox kan även upptäcka tidiga tendenser till hälta. Det gör att den största marknaden kanske inte blir att hjälpa kuskarna att jaga förstaplatser, utan att undvika att hästarna får skador. Även det är dock framtidsvisioner, ännu står skidåkningen i fokus.
När vi är redo att skala upp verksamheten kommer vi att kunna göra det ganska enkelt, hävdar Christer Norström. Rent tekniskt är det inte svårt att hantera ens 10 miljoner användare eller mer. Allt vi behöver är att skala upp minne och beräkningskraft via molnet.
Hårdvara har blivit lowtech
Allt blir så mycket enklare och billigare tack vare molnet. För tio år sedan hade Racefox varit tvungna att använda en massa servrar för att lagra data på. De hade fått bygga enheter för att ge feedback till användarna. Idag har alla smartphones. De hade fått bygga upp ett säljnätverk. Idag går allt att sälja via Amazon.
En avgörande faktor är också att hårdvaran har blivit lowtech, konstaterar Christer Nordström. Du kan komma åt den så otroligt billigt om du behöver något. Du kan i princip skapa ett nytt smartphone-märke på tre månader och till obetydlig kostnad. Däremot har det aldrig varit så svårt som nu att tjäna pengar.
Räkna med ett antal miljoner!
Christer och kollegorna på Racefox hade ingen som helst erfarenhet av just hårdvara. Ändå valde de att ta fram hårdvaran, ett pulsband med inbyggda rörelsesensorer, i egen regi och till låg kostnad. När de väl kommit underfund med hur de skulle gå tillväga, vill säga.
Vi började med att kontakta några svenska företag för att ta fram en prototyp. De gav oss offerter på ungefär 800 000 kronor. Sedan hälsade de att vi skulle räkna med ytterligare ett antal miljoner innan vi kunde gå till produktion.
Något nedslagna började gänget bakom Racefox att leta efter alternativ.
Efter några enkla sökningar på Alibaba hittade vi flera leverantörer som gjorde pulsbälten med de kommunikationsprotokoll som vi behövde. Vi tog kontakt och fick ett första svar efter 45 minuter.
Framtiden tillhör startups
Leverantörerna kunde göra de anpassningar Racefox villa ha och ta fram tre funktionsprototyper till en kostnad av 5 000 dollar, varav 2 500 i förskott. Sex veckor senare kom prototyperna med posten. Efter några iterationer tog leverantören fram formar till en låg kostnad och Racefox kunde lägga sin första beställning på 1 500 enheter.
Det coola var att, jaha, var det inte dyrare och svårare än så här! Man kan inte låta bli att reflektera över framtiden. Om man går tillbaka till industrialismen och tiden efter världskrigen så har den tillhört de stora företagen. Den framtida världen tror jag kommer att drivas av startup-företagen. Kombinationen av uppkopplade prylar, molnet, AI och öppen data är så pass kraftfull.
Christer Norström ångrar med andra ord inte resan han och kollegorna bara har påbörjat.
Jag har jobbat som ledare inom industrin i väldigt många år och sedan som professor och prorektor inom universitetsvärlden innan jag började på SICS för drygt sju år sedan. Aldrig under de åren kunde jag tro att det skulle vara så kul att driva sitt eget företag. Framför allt är jag glad att jag inte fastnade i honungsfällan. Det är så lätt att stirra sig blind på sin höga lön och aldrig våga ta steget.